Helen Johannesson

Har inte skrivit på ett tag nu... Har väl sina orsaker... Men det är väl dags för uppdatering. Annars lär jag väl få höra ;)...

Helgen har varit HUR BRA DU VILL! Åkte till klubben i romme i fredags för att fortsätta kursen. Vädret var inte så bra och väderprognosen såg inte heller så lovande ut på lördagen, så en lördag utan hoppning var väl att förbereda sig på. Fredagskvällen blev lugn och skön. Somnade sent den natten, klockan var runt två innan jag slog igen ögonen. När jag sedan slog upp ögonen var klockan strax efter sju. Kollade dirket ut genom fönstret och såg att det var blå himmel och SOL! Jag jublade och tänkte att SMHI kanske ännu en gång misslyckats med väderleken.... Men ju mer klockan blev, ju mer började det blåsa. Efter några timmar blåste det på tok för mycket för att vi skulle kunna hoppa. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Men tålamod, mina vänner, är nyckelordet. ;)

Lördagen gick ändå till slutprov, vilket gick galant. SKÖNT! Nu var det bara att vänta på en sista sak innan vi kunde sätta oss i planet och åka uppåt -VÄDRET.

I lördags var det melodifestivalen och självklart kollade vi på det. Vi laddade upp med chips, dipp, glass och godis. Mumma. Kul att Tommy Nilsson inte fattat att han skulle ha lagt sången på hyllan för längesen och det resulterade då i att han inte fick en enda poäng i röstningen -Skadeglädje!
The Ark vann och det var helt rätt. Tyckte kanske inte alla, då det mittersta fingret eller något verbalt kom vid varje tolvpoängare som de fick. Underhållande även det.

Efter det kollade vi på film , xXx, och jag lyckades faktiskt somna sist. Inte ofta det händer.

Söndag och vi hade bestämt oss för att gå upp tidigt, eftersom det är störst chans att det är vindstilla då. Visst hade vi rätt och att få hoppa fallskärm denna helg blev verklighet. Jag fick lotta hoppordning och visst blev det jag som fick hoppa först av alla. Under hela kursen har jag tänkt "Bara jag inte får hoppa först" .. Visst hör det till min vanliga otur i lottning, men nu i efterhand gjorde det inget alls, tvärtom.

Hur var det då? Alltså, känslan man hade är svår att beskriva. Jag var inte rädd, men sjukt förväntansfull och nervös. När jag kom ner kunde jag inte sluta le, det gick bara inte. Fick ju nästan kramp i käkarna.

Söndag, dags för hockey och här tog det underbara slut. Fick höra att det verkligen lyste om mig och jag kom på mig själv att stå och kolla upp mot himlen flera gånger när jag berättade, för folk som jag träffade utanför, hur det var... Men, det stora leendet minskade ju mer matchen gick och jag säger bara 1-2, resten får ni tänka ut själva.


Nu börjar det jobbiga: Att tänka positivt. Att det är en brant uppförsbacke, men att vi kommer bestiga den. Det är inte över än, absolut inte men jag kan inte sluta tänka på att det var precis så här vi tänkte förra året.. "det är flera matcher kvar" "Om dom förlorar, om vi vinner" .. Det är för mycket OM, KAN, KANSKE osv som gör en galen. Jaja, vi får se.

Får koncentrera mig på hoppningen nu. Ska ha det där kortet så snart som möjligt. Är, tyvärr, borta de två kommande helgerna men efter det -då jävlar!